Konstinstitutionerna kravmärks

 

Konstnärerna Jan Rydén och Erik Krikortz tillsammans med konst- och litteraturvetaren Tanja von Dahlern lanserade i början av året initiativet REKO. REKO vill kartlägga produktionsförhållandena vid landets konsthallar och museer, skapa en större transparens och bryta traditionen att konstnärer hamnar längst ner på institutionernas lönelistor. 


REKO arbetar för att konstnärer ska få bättre utställningsvillkor och skäliga arvoden. De vill bli konstvärldens KRAV-märkning, utställningarnas innehållsförteckning och de rättvisa villkorens väktare.


”Vi har en väldigt speciell situation idag.” säger Jan Rydén. ”Trots den onekligen viktiga roll som konstnärer har så är det inte ovanligt att de får väldigt lite ersättning. Vi tror att människor i omvärlden skulle bli chockade om de fick reda på hur det ser ut. Det finns dessutom en uppfattning utanför konstvärlden att konstnärer lever på bidrag och stipendier och därför inte behöver få betalt.”


”Det naturliga vore ju att konstnärer får betalt precis som alla andra som arbetar med en utställning. Vi måste få folk att inse att konstnären utför ett arbete.” säger Erik Krikortz.


Central för organisationens arbete är REKO-märkningen. Detta konstsveriges första rankningssystem är baserat på fem kategorier som ligger till grund för bedömningen av institutionernas villkor för utställande konstnärer. Den första bedömningspunkten för REKO-märkningen är om det görs skriftliga avtal, den andra tittar på om ersättning ges för direkta kostnader i samband med utställningen och den tredje om konstnären får ersättning för att verket används. Den fjärde kategorin rör medverkansersättning. Den femte är en 'mjuk faktor' där den tillfrågade ombeds bedöma om institutionen erbjöd bra villkor från början eller om konstnären var tvungen att förhandla sig till lön, ersättning för kostnader och skriftliga avtal. De fem punkterna är baserade på det nya statliga utställningsavtal som förhandlades fram mellan KRO och Statens Kulturråd och som trädde i kraft i början av 2009.


Organisationens arbete har hittills bestått av att samla in information, dels från konstnärer, dels från institutionerna själva, om villkoren som tillämpas i samband med utställningar. Resultatet offentliggörs i december och kommer att finnas tillgängligt på REKOs hemsida. De institutioner som enligt avtalet sköter sin verksamhet kommer att lyftas fram, samtidigt som det offentliggörs vilka som inte spelar enligt reglerna. Men det handlar inte om att hänga ut institutioner, främst ska initiativet visa att det går att erbjuda bra villkor även med en liten budget.


”En stor skillnad mellan REKO och den vanliga debatten om fattiga konstnärer är att vi vill fokusera på de nya lösningarna och de goda exemplen.” säger Jan.


Hur bra fungerar det i nuläget utifrån de här fem kriterierna?


”Vi har mycket kvar att göra och det är lite för tidigt att uttala sig om hur det har sett ut i år. Risken är att det inte ser så bra ut.” säger Erik. ”Men vi har också sett mindre initiativ som fungerar väldigt bra. Det ger en viktigt signal att det inte spelar någon roll om man har en budget på två miljoner eller på tvåhundra miljoner. Det går att driva en verksamhet på ett vettigt sätt i båda fallen.”


Institutionens budget påverkar alltså inte deras förmåga att erbjuda bra villkor?


”Nej. Ett bra exempel är en institution i Stockholm som har en budget på en miljon, alltså en väldigt liten verksamhet, och de klarar av det bra. Sedan finns det de med fem, sex eller sju miljoner i budget som säger att de inte har råd att betala. Vi tror att det handlar om att få politiker på kommunalnivå att förstå att detta är ett arbete som ska ersättas.” säger Erik.


Ni strävar också efter en ökad jämställdhet och för att motverka snedrekryteringen inom konsten. Hur kommer REKO-märkningen att fungera där?


”Vi tror att detta blir den långsiktiga effekten. Om man knappt tjänar pengar, om allt handlar om kontakter, om man främst vinner på 'cred' och måste nästla sig fram, då är det ju som upplagt för att hålla alla ute som inte kommer från en viss social bakgrund.” säger Jan.


Vad skulle en mer transparent konstproduktion innebära i praktiken?


”Produktionsvillkoren är en del av konsten. De förutsättningar som finns avgör till viss del vilken typ av konst som kan produceras. Man skulle få en förändring av hela konstscenen om man kunde förbättra villkoren. Det blir mindre nepotism och man står inte där med ett muntligt avtal. Man får en bättre fungerande arbetssituation.” säger Erik.


Behöver konstnärer själva bli bättre på att ställa krav, verka som entreprenörer och driva sin verksamhet som egenföretagare ?


”Det är ju egenföretagare vi är, men det är svårt att verka som det när det inte finns schyssta villkor. Om villkoren är sådana att man inte ens kan få betalt om man ställer ut på ett statligt ställe, hur ska man då kunna vara entreprenör?” undrar Erik.


”Om det ska fungera så måste man ha en marknad med klara regler. Man måste börja i den änden.” tillägger Jan.


Hur lång tid kommer det ta att driva igenom en förändring i konstvärlden?


”Om vi får fortsätta driva REKO så kan vi nog förändra hela branschen på tre år. Förändringskraften står i proportion till hur högljudd debatten blir.” säger Jan. ”Det är det som gäller om man vill förändra någonting.”

Organisationen REKO vill förändra hela konstvärlden. I december offentliggör de vilka organisationer som är konstnärens bästa vän – och vilka som inte är det.

Artikeln publicerades i Konstnären 3.2009