Kreativ konstkris på Island

 

Island gick på bara några månader från att vara ett av världens rikaste länder till en stat i djupaste kris. Näringsliv, den offentliga sektorn och privatpersoner påverkades kraftigt.

   Staten tvingades ingripa för att rädda tre av de största bankerna. International Monetary Fund (IMF) beräknar att landets statsskuld kommer att ligga på 108% av den isländska bruttonationalprodukten under de kommande två åren. Privata analytiker hävdar att den siffran kan vara ännu högre.

   Konstvärlden med sitt starka ekonomiska beroende av både statlig och privat välvilja går på knäna. Inställda evenemang, indragna stipendier och stängda gallerier gör de tärande nedskärningarna påtagliga. Institutioner och konstnärer lever i en tid av gnagande ovisshet.

Utlandsbaserade konstnärer och konststudenter återvänder hem då stipendier och studielån utbetalade i den isländska valutan inte längre räcker långt. Museer tvingas lämna återbud till utländska utställare eftersom resekostnader inte får plats i den nya budgeten. Förbi är den tid då valutakursen var fördelaktig för landet och Europas huvudstäder var populära tillhåll för isländska konstnärer. På hemmaplan förlorar deras kollegor jobben, både de konstnärliga och de extraknäck som finansierar deras kreativa verksamhet, då arbetslösheten når 5.5% i ett land som tidigare knappt registrerat någon. 

   Som en direkt konsekvens av indragen sponsring från landets krisdrabbade banker har Reykjavik Art Museum (RAM) förlorat 15-20% av sin årliga inkomst. För den mindre institutionen National Gallery uppskattas den årliga förlusten till 25%. National Gallery och Akureyri Art Museum har vidare ställt in alla utställningar med utländska konstnärer på obestämd framtid. Det hävdas att de dagar då stöd från det isländska näringslivet drev konsten framåt är räknade.


Men ännu är inte allt förlorat. Den som aldrig har upplevt ekonomisk rikedom kan heller inte sakna den, hävdar Christian Schoen på Center for Icelandic Art (CIA). Han syftar förstås på konstnärer. Han menar, indragen finansiering till trots, att det är en tillfällig svacka som landets kreativa industri nu upplever. Medan sponsorer och investerare drar åt gummisnodden kring den inte längre så välfyllda plånboken och lyser med sin frånvaro, så anar den som tittar noga en ljusning vid horisonten.

   På RAM har man tänkt om. Museichefen Hafthor Yngvason fastslog att man skulle ha färre utställningar, men istället låta de vara öppna längre. Denna förändring, hur hopplöst det än kändes när beslutet togs, kom att erbjuda ett gyllene tillfälle till förnyelse. De medel som sparades in, för det blev en del, investerades i föreläsningar, paneldiskussioner och kvällsunderhållning. Det går nu att konstatera att museet, tack vare ett mer mångsidigt och dynamiskt program, har lockat 25% fler besökare under detta årets första kvartal i jämförelse med motsvarande period förra året.    

  

Att fler nu återvänder till hemlandet hoppas professorn och konstnären Katrin Sigurdardottir ska resultera i en mer dynamisk isländsk konstvärld och ett bättre förvaltande av det nationella kulturarvet. De isländska konstnärer som lyckas sälja internationellt får dessutom bättre valuta för sina dollar och euro. Sequences: Real Time Art Festival räddades i sista stund av ett bidrag från Reykjaviks stad.


Men det är inte meningen att romantisera. En ökad dynamik som resultat av en viss isolering inom den isländska konstvärlden blir troligen ett tillfälligt uppsving. Det finns exempelvis för närvarande bara möjlighet att läsa sin kandidatexamen på Island. Den som vill skaffa sig en högre utbildning tvingas korsa havet. Ateljéhyror har skjutit i höjden då de statliga subventionerna dragits in på obestämd tid. Allt finansiellt stöd ska granskas. Man ska inte bagatellisera att konstinstitutioner, museum, utställningshallar och skolor pendlar mellan hopp och förtvivlan i ett alltmer långdraget tillstånd där varje króna räknas.

   Schoen, som hävdar att långsiktiga samarbeten mellan konstvärlden och industrin ändå varit sällsynta, tror att skattelättnader för inköp av konst är centrala i de förändringar som kan blåsa liv i landets kreativa miljöer. Han hävdar att kristiden ska ses som en möjlighet att reflektera över offentliga såväl som privata ambitioner.  


Det är ännu för tidigt att dra några slutsatser gällande den isländska konstvärldens framtid. Vad vi kan se är att islänningarna, med sin korta men intensiva och väldokumenterade konsthistoria, har reagerat snabbt. Nya djärva strategier och nationellt fokus blandas med hård samhällskritik av bland andra performance art-konstnären Snorri Ásmundsson och Björk. Är det någonting islänningarna har visat så är det att man inte kan bromsa sig ur en uppförsbacke.


Artikeln publicerades i Konstnären 2/2009

Den djupa finansiella krisen på Island har satt landets konstinstitutioner i gungning. Bidrag har strypts, sponsringen avtagit och utställningar ställts in på obestämd framtid. Men mitt i krisen spirar nytänkandet.